Det är ett behov jag har utvecklat sedan barndomen, att tolka och tyda det landskap jag ser.

I målandets stund känns det mest som ett tärande och energikrävande arbete. Ingen njutning och avslappnade sysselsättning, som många tror att det är, i sökandet efter balans mellan färg och form.

Njutningen kommer först när sista pusselbiten är på plats, och jag (betraktaren) kan sugas in i och förlora mig i motivet. Då kan jag studsa runt bland färgfälten och landa i landskapet, som ofta befolkas av naturvårdande själslugnande kreatur.

Där och då finner jag tillfredsställelse och ro med min bild. Sedan börjar jag om……

Välkommen in i mina bilder, Du med.